jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra,
känner just nu att detta blir ett jävligt deprimerande inlägg men vill ni inte läsa så tryck på krysset i höger hörn...
känner att jag behöver skriva av mig lite, känns bättre då.
jag faller - igen, & jag som försöker vara positiv, säger åt andra vad de ska göra så klarar jag inte ens av det själv.
känner att jag faller in i en peroid igen då jag bara är deprimerad och jag orkar inte vara det igen, det får fan vänta!
jag ska fan kämpa på men jag är så matt, så trött, så hopplös.
helt ärligt hade jag nog behövt prata med någon, med någon som kan hjälpa mig hitta tillbaka.
Men jaa,. jag får lösa det, än är det ingen fara jag ska försöka hålla hoppet uppe.
Men om jag får fel besked om 10 dagar så kommer jag behöva hjälp, för då kommer jag nog inte klara att kravla mig upp ur hålet själv, då behöver jag nog någon som drar upp mig.
min familj,mina vänner & såklart nökkvi - ni får mig att fortsätta hoppas.
utan dig nökkvi, är jag som en ostmacka utan ost, altså bara en vanlig macka..